Skogsarbetet.

Innan dagens traktorer uppfanns så var det väldigt svårt

att ta sig in i skogen och dra fram timmer för hand.

Ardennerhästen underlättade detta arbete.

För att vara så stor så är ardennerhästen nämligen väldigt smidig.

De kan vända på en 50:öring och bryr sig inte om befintliga stigar.

De gör helt enkelt egna om så behövs. Med en stor dragkapacitet

gjorde dessa tunga arbetshästar skogsindustrin möjlig.

Inte bara kunde man dra fram timmer till sig själv,

utan man kunde också dra fram timmer för försäljning.

I och med traktorns och lastbilens framfart blev dock hästen överflödig,

då traktorn kunde dra mycket mer än vad en häst kan,

och det växande samhället hade stort behov av timmer.

Ardennern genomled en form av depression från andra världskrigets slut

fram till början av år 2000. Nu har nämligen vindarna börjat vända

och det har skogsbolagen också. De har börjat vända sig till de som kan

köra i skogen med arbetshäst. Man har nämligen börjat inse vikten

av miljövänligt tänkande och man kan inte hitta något mer miljövänligt än en arbetshäst.

De lämnar minimala skador på marken och avgaserna de avger är inte hälften

så farliga som avgaserna efter en traktor.

Att hyra in en häst och kusk har både för- och nackdelar gentemot

en skogsmaskin och dess förare.

Den kan inte dra lika mycket och kan inte heller arbeta 24 timmar om dygnet,

men den kräver havre och hö istället för bensin och olja,

den släpper ut "rätt" sorts avgaser och om man vill vara riktigt

långsökt så kommer timmerkörning att påverka den ökande fettman i Sverige.

            Hur går det då till?

Timmerkarlen börjar med att leta upp bra träd i skogen som han fäller.

Sedan så drar hästen ner timmret en och en eller i mindre hög, till ett så kallat upplägg.

Detta kallas att man lunnar ner timmer till en uppsamlingplats,

där man samlar ihop en rejäl hög med timmerstockar.

Hästen kan nämligen inte dra några större lass i kuperad terräng och i stället

för att dra ett par stockar fram och tillbaka så samlar man upp dem vid en väg (basväg).

När man sedan anser att man har en lagom hög så lastar man allt

på timmerkälkar och beger sig av.

Det är dessa lass som kan väga upp till 7 ton (!),

men så länge vägen är väl underhällen så skall inga större problem uppstå.

Oftast så jobbar timmerkarlarna i grupper,

flera karlar och deras hästar,

dels för sällskapet skull men också för säkerheten skull. 

För man skall inte tro annat än att det är ett riskfyllt jobb.

Ett träd kan falla oberäkneligt eller ett timmerlass kan glida och dra med sig timmer,

kusk och häst ner i diket eller värre.

Oftast så bodde man i skogen när man jobbade.

Hästarna stod i så kallade skogsstall

och karlarna hade antingen något liknande arrangemang eller en koja,

eller så gick köraren hem, men hästen fick stanna i sitt stall i skogen.

En populär måltid som man åt var så kallade "kolbullar".

En sorts pannkaka med fläsk som är mycket god och skall tillagas på ett speciellt sätt

och som Hälsinglands Ardennerklubb brukar laga och sälja på olika evenemang. 

 

av Emelie Kastell