Anette och Dollan – arbetskamrater i skogen
SVEDJA
Anette Nordh hade bestämt sig för att aldrig ha en egen häst. Men för fyra år sedan fann hon ardennern Dollan på nätet. Nu kör dom så stickorna ryker.

Anette Nordh, Svedja, med stor sannolikhet Söderhamns enda kvinnliga skogskörare, med ardenner. Foto: Hans-Åke Sandberg
Anette och Dollan – arbetskamrater i skogen
SVEDJA
Anette Nordh hade bestämt sig för att aldrig ha en egen häst. Men för fyra år sedan fann hon ardennern Dollan på nätet. Nu kör dom så stickorna ryker.

Det är en kulen novemberdag med en lite disig himmel och ett par minusgrader i luften. Vi står där inne i skogen och tvekar om rätt riktning. Vänster eller höger?

Då får vi plötsligt se ett kraftigt hästhuvud, brunt med vit stjärna i pannan, vitt kring mulen och svart man, mitt i allt det gröna. Där står ardennern Dollan och där är "körkarlen" Anette Nordh. Vi har kommit rätt.

Anette är med stor sannolikhet Söderhamns enda kvinnliga skogskörare med ardenner. Ett bra arbetslag, även om man häpnar över kontrasten mellan den späda kvinnan och det maffiga ardennerstoet. Vad skulle hända om Dollan helt sonika struntade i smackanden och "ptroo-anden"? Hovarna är stora och breda som tallrikar.

-Dollan väger drygt 900 kilo. Hon ställde sig på min ena fot en gång. Jag hade arbetsskor på mig, men det blev ändå kryckor, säger Anette och skrattar.

Dollan är sex år och kanske dräktig. Därför är humöret lite si och så denna dag.

-Just i dag är hon lite sur och vrång. Hon gick bort från mig i hagen i morse. Det brukar hon inte göra. Dollan är en "arbetsnarkoman". Hon vill jobba, säger Anette.

Anette är van vid hästar. I tonåren red hon in travhästar. Hon har ridit in ardennerhästar också, men med Dollan går hon "i lära" för att få det här med timmerkörslor att sitta.

-Jag letade efter en nordsvensk häst som jag kunde köra och rida. Men så tänkte jag: varför inte en ardenner? Dom orkar mer och är lugnare, säger Anette.

Hon slog allså till och köpte Dollan "osett", på nätet:

-Men när hästtransporten kom började jag undra vad jag hade gjort, säger Anette.

Nu har hon alltså ett muskelpaket som hjälper henne att dra fram klentimmer ur ett skogsområde på två hektar tallskog med rejäl björkinblandning:

-Det här är vedgallring. Om tio år är det dags för en förstagallring. Skulle vi gå in här med maskiner nu så skulle det inte bli nånting kvar, förklarar maken, Arne Nordh.

Han är en modern bonde, med guldring i ena örat. Han kör inte timmer själv, men hjälper Anette att lasta på släpet och med sammanbindning av björk- och tallstammar.

-Det här är mest som en hobby. Det blir inte lönsamt med häst i skogen om man räknar på timförtjänst, säger Arne som tillsammans med Anette har ett 70-tal kor och en dreverkennel på Kilhammars jordbruk.

Anette smackar på Dollan och lägger sig ner på knä ovanpå timmerlasset. Det bär iväg och man tycker nästan synd om de stubbar och småträd som kommer i vägen när 900 kilo häst plöjer fram i terrängen.

Vi följer efter bort till avlastningsplatsen där Arne hjälper till med att lasta av. Härifrån ska timret hämtas upp och forslas bort. Det fixar svärfar Rutger.

Det finns inga anställda, så det vill till att alla i familjen hjälps åt. Arbetsdagen börjar klockan fem, med utfordring och skötsel av korna.

-Blir vi klara till åtta så har man några timmar på sig för sånt här, säger Arne och ser sig omkring.

Det är mysigt, trots kylan, och efter några timmervändor kommer smörgåsarna och kaffet fram.



 
Agneta Brunzell
agneta.brunzell@soderhamnskuriren.se
0270-740 31